3. Ignabergakalksten
Ignaberga
Kännetecken
Den gul-vita kalkstenen består av fossilfragment från kalkskaliga
organismer som musslor, bryozoer (mossdjur), brachiopoder (armfotingar),
echinodermer (tagghudingar) och kalkalger. Dessutom
påträffas även fossil från hajar (hajtänder), svanödlor, mosasaurier
(kotfragment) och fiskar (tänder och kotor). Förutom kalkskal består
bergarten av en mindre andel kvartskorn och bergartsfragment.
Sporadiskt förekommer konglomeratiska nivåer där stenoch
grus-material anrikats i skikt och tunna lager. Tungmineral i
form av granat, zirkon och ilmentit är ofta anrikade i vissa lager.
Förekomst, ålder och bildningssätt
Kalkstenen har ett sammanhängade utbredningsområde som
sträcker sig från Hässleholm i väster till Åhus i öster. I söder avgränsas
området av Nävlingeåsen och Linderödsåsens förkastningszoner.
Den norra avgränsningnen sträcker sig oregelbundet från norr
om Ivösjön till Broby i väster.
Kalkstenen är av yngre kritålder, ca 75 miljoner år gammal. Ursprungssedimenten
avsattes i en strandnära skärgårdsliknande
marin miljö med både skyddade vikar och mer utsatta kustpartier.
Övrigt
Ignabergakalkstenen kallas ofta för skalgruskalk. Brytning av Ignabergakalksten
har förekommit på flera ställen framförallt för
användning som miljökalk men även som byggnadssten. De mest
kända brotten är Ignaberga, Tykarpsgrottan, Ullstorp och Maltesholm.
När man i Ignaberga bröt kalkstenen som byggnadssten utnyttjade
man några få upp till en meter tjocka lager av relativt hård
kalksten. Uthuggna block fick ligga och ”härdna” i det fria, dvs. när
stenen torkade kristalliserade det lösta karbonatet i porvattnet som
fanns i stenen och därigenom blev stenen hårdare och bättre som
byggnadssten. Norra Strö kyrka är delvis byggd med Ignabergakalksten.